Min Idolresa har varit ganska kort men väldigt intensiv och händelserik.
Det började ju redan i Umeå, jag inte var förberädd på att söka till Idol då min pojkvän
kidnappade mig. Jag har alltid velat söka till Idol men har faktiskt inte vågat, har varit rädd för ett misslyckande. Juryn är ju ganska brutal ibland som vi alla vet och det var just det, att misslyckas och få de hårda orden från juryn som skrämde mig. Du har max 30 sekunder på dig att övertyga.
Men väl på plats iklädd skoterkläder gick det ju bra…till slut.
Jag var dock för klämkäck tyckte dom redan då men de släppte mig inte. Väl på plats i stockholm hade jag ännu en
hård vecka, jag fick åter igen ganska hårda ord men jag blev bara mer taggad trots att mitt självförtroende tyvärr blev lite sämre just då.
Jag har spekulerat en hel del och har undrat om de har trott att jag är en sån person som kanske blir bättre under hård press vilket tyvärr inte har stämt, ingen kan utvecklas om självförtoendet går åt fel håll.
Jag tappade rösten och tänkte att nu – - – - – - måste jag satsa ytterligare på mitt uttryck när jag inte hade min fulla röst
vilket som tur var gick hem hos Juryn. Jag fick då för första gången en ros av dom. När jag satt inne hos juryn på fredagen då vi skulle få reda på vilka 20 som skulle gå till kvalfinalen fick jag höra att jag hade en enorm utstrålning vilket är bland det absolut viktigaste för mig att en artist ska ha så då blev jag otroligt glad när jag fick den bekräftelsen.
Jag började då att tänka tillbaka på att jag faktiskt har gått igenom mycket för att komma hit och att jag givetvis måste vara bra eftersom de har tagit just mig vidare av så många. Jag visste att jag kunde sjunga bra men Juryn hade tyvärr lyckats få mig väldigt osäker på hur bra. Själförtroendet började äntligen komma tillbaka. En sommar av väntan, lägntan, oro och spänning men även en rädsla, vad ska hända nu? hur kommer mitt liv att se ut efter det här? kommer jag göra bort mig eller kommer det att bli succé?. Ja många tankar snurrade runt i huvudet, morgon till kväll. Men givetvis levde man i något slags lyckorus som är obeskrivligt. Man visste att när sommaren börjar närma sig sitt slut så var det dags att början sin största och kanske häftigaste resa i sitt liv. Sin största dröm hade slagit in och det kunde bara bli bättre.
Jag hade huvudvärk många gånger över låtvalen, vi fick välja 2 låtar som vi skulle framföra under kvalveckan. Jag valde som ni nu vet Halleluja och My heart will go on. Jag tänkte att jag ville göra om dom så att det inte alls blir som orginalet så jag klurade på lite olika versioner och tänkte så här: I början vill jag visa min känsliga och lugna sida, sen vill jag göra något väldigt otippat men som samtidigt tar fram min energi som är min styrka. Jag gjorde då om dom på det sätt som ni hörde. Det var inte alls meningen att de skulle bli så lika varandra som de nu tyvärr blev. Nu i efterhand så hade jag inte gjort på det viset. My heart will go on hade jag nog behållit på samma sätt men jag hade valt Don´t stop believing med Journey som jag hade tänkt ta innan men det är lätt att vara efterklok med facit i handen och man ska aldrig ångra det man gjort. Jag fick dock inte ändra en enda takt eller ton efter torsdagens kritik så det kändes redan som ett misslyckande. På kvällen efter Juryns sågning av min låt gick jag inte vidare trots att jag trodde att jag gjort det, jag hörde fel. Ka rolina Ca milla, ja lika namn i en väldigt förväntansfull och nervös situation. Jag fick iallafall vara otroligt lycklig i några sekunder, stackars Karolina och pinsamt för mig, men den bjuder jag verkligen på. Nu i efterhand så är jag glad över att det inte var någon annan som var med om det där för jag tycker ju trots allt om att bjuda på mig själv. Det var så klart en tung natt och jag var mentalt inställd på att få åka hem. Att juryn skulle ge mig ett wildcard hade jag knappt spekulerat om efter deras kritik. Då och då tänkte jag: De har ju aldrig klagat på min sång, mina framträdanden, min scennärvaro och energi. Det enda var ju min schlager version av My heart will go on så det kan ju finnas hopp, men lika snabbt som den tanken kom upp tog den hopplösa över. Jag var inställd på att få åka hem. Fredagens direktsändning kändes som en oändlighet. Jag satt och försökte se någorlunda glad ut, jag ville ju inte se helt knäckt ut trots att jag helst av allt ville ligga ensam under ett varmt täcke än att sitta i direktsändning efter torsdagskvällen. Tur att jag satt där, när Juryn läste upp sitt sista wildcard trodde jag så klart att jag hade hört fel igen, “Camilla” jag tittade mig runt, jag såg att min pojkvän hoppade och inte fören då kunde jag ta in lyckan. Jag var chockad och tänkte direkt: Nu är det sista gången jag står på den här scenen så nu ska jag njuta och ha roligt och visa Sverige vad jag går för. Jag hade valt Juryns hat låt samtidigt som att jag hade gjort om även den på nästan samma sätt som jag hade blivit sågad för dagen innan så det stod “Tack och hej leverpastej” i pannan på mig redan när jag tog första tonen och det visste jag,,,,men,,,,jag njöt och jag var berädd på en sågning vilket jag fick men lyckades som tur var att få tittarna på min sida. Jag tror att hela Sverige såg att jag aldrig ville lämna den scenen den kvällen, det var bland det häftigaste jag någonsin gjort känslomässigt. Sitta och känna att man har misslyckats till att stå och vara lycklig över att iallafall få en chans till men att ändå veta att man inte förvaltade chansen rätt, hade ju inget val att ändra min låt men ändå. Jag vågade iallafall ge allt och vann…..den här gången. Efter en ganska omtumlande och nervositetsfylld början var det nu dags att börja smälta att man faktiskt fortfarande var med i tävlingen och börja fokusera igen. Direkt efter sändningen och nu i tårar av glädje fick vi ett nytt tema,

Club idol, YES tänkte jag, nu kan man ta en riktig partydenga,,,eller? Jag tittade på låtlistan och funderade om jag verkligen skulle våga mig på en riktig discolåt med tanke på min tidigare kritik, det kan ju lätt bli schlager. Inget fel med schlager men allt för att tillfredsställa juryn. Nu ville jag att det skulle vara min tur att få bra kritik. Jag var så himla revansch sugen och hittade Lionel Richies All night long. Min tanke bakom det låtvalet var ganska självklart. Låten börjar med, Well my friends the time has come då jag skrev om texten till MY time has come då jag kände att det var min dag och idag ville jag verkligen ha mina rosor från juryn. Låten passade mig då den är väldigt glad men samtidigt lugn på ett bra sätt. Jag kunde nu få visa att jag även kunde göra en lugnare låt,,,utan att öka tempot.
Jag fick min revansch och även några rosor och folkets röster,,äntligen. Självförtroendet var nu någorlunda tillbaka.

Nästa tema -The King of pop: Michael Jackson. Jag tänkte: Vilket underbart tema, han gav alltid en energisk och magisk show så nu kan jag verkligen ge allt, sen tänkte jag åter igen snabbt om…vart var nu det där självförtroendet,,,jag kände inte igen mig själv… jag kanske måste ta en lugn låt då rädslan över att det skulle bli för “klämkäckt” satt kvar efter den tidigare kritiken. Men varför ska jag nu lyssna på dom, de är ju bara tre och det var ju trots allt “mig” mitt klämkäcka jag som hade tagit mig vidare från början av Juryn och sen av tittarna. Mitt mål med hela resan var att vara mig själv till 150 %, men hur var det nu med det? Ska jag vara mig själv och följa mitt hjärta? Ja mina tankar gick åter igen fram och tillbaka. Human Nature, en av mina favoritlåtar men är den inte lite för tråkig, det är nog bara Michael som kan göra den så magiskt bra, mitt hjärta sa en snabbare låt, blir det då för klämkäckt? Nej nu får jag bestämma mig! Jag tog den,,varför? Det var ju nu ett tema som passade mig, fanns det någon som var energisk på scenen så var det han och det är ju min styrka så varför skulle jag nu inte följa mitt hjärta. Tillbaka till självförtroendet. Under tidspress under en redan pressad situation tar man nog inte alltid de rätta besluten och så här i efterhand kanske det just blev så. Det jag vill få ut på scenen till min publik är en riktig show vilket man tyvärr inte alltid lyckas med när man tar en ballad. Jag är nöjd med mitt framträdande och tyckte att Juryn var orättvis i sin kritik. Just nu känns det naturligtvis ganska jobbigt och tråkigt men trots allt ser jag inte detta som en förlust utan som en stor vinst då jag har fått möjligheten att visa vem jag är. Jag har fått lära känna mina underbara idolvänner, fått mer erfarenhet och en obeskrivligt underbar resa,,,MEN,,,min resa är långt i från slut, den har bara börjat och nu ser jag möjligheter och har redan satt mig ner och tittat på hur jag kan förvalta allt detta på bästa sätt. Kanske ses vi i Melodifestivalen i framtiden,,vem vet;) Tack för allt stöd och alla som röstade, ses på vår lilla turné snart igen, den startar i Gävle ” Valbo Köpcentum” 14 november och givetvis så fortsätter jag att blogga på idolbloggen.
Puss och kram//Camilla <3